söndag 19 februari 2017

Kvällar vid våran fiskeälv.

Börjar tänka tillbaks här litet på när vi fiskade förr ihop, hela familjen. Jag och bröderna och farsan. På vårat vanliga fiskeställe, stället där jag trakterat mestadels föregående somrar. Ett fint, lättillgängligt ställe. Nära till vattnet när man väl kört bilen dit. Sen skiftande forsar och sel. Ett perfekt fiskeställe enligt mej. Tätvuxen skog men det förhöjer bara känslan. Bra med grov harr och chans på en bättre öring finns alltid, även om det är svårt.

Vi kom ner till älven vid 5-6 tiden på eftermiddagen då solen ännu gastade vilt. Vi började alltid med att göra upp en eld och ta fram kaffepannan som start. Och det var en perfekt start! Bara sätta sej ned å umgås lite, prata om allt möjligt. För att sedan komma in på fiskesnacket som brukligt var. Alla hade vi våra favoritställen. Vi fiskade med det mesta som fanns att erbjudas. Metspö, flugkast, spinnare och rapala. Vi brukade alltid börja fiska lite försiktigt efter vanlig matharr i forsarna. Det blev väl en här och där. Och det var perfekt, för till kvälls kaffet så brukade vi grilla harr i lagom mängd i foliepapper. För att senare rikta in oss på bamsingarna. Åtminstånde fantiserade vi om det.

Men det hände också att vi kom i kontakt med någon större fisk ibland. Jag minns att jag brukade kasta med en svartsilvrig Rapala, brorsan brukade kasta med en rapala med guldig buk och orange rygg. Det var där ett tag han hade hittat en större fisk på den här rapalan. Alldeles på grundet på en forsnacke innan forsen började. Gång efter gång hade han på den, men tappade den. Sedan så var den på igen. Och stor var den, jag stod alltid ett stenkast ifrån han när han kämpade med den här fisken. Vette tusan varför han aldrig fick upp den? Och vad det var för en fisk? En gammal metare hade haft på en enormt stor harr på samma ställe tidigare flertalet gånger men han hade aldrig fått upp den. Så kanske det var en riktig bjässe till harr eftersom sidobrosket lätt släpper och går sönder på dem.

Jag hade en lite längre bit en gång på en öring på 1,5 kilo. Metspöet höjdes högt upp i skyn, och fisken kom upp från vattnet. Men jag fastnade med metspöet i trädet och försökte liksom lirka det både hit och dit. Då såg fisken sin chans och hoppade liksom till, skakade sej loss. Det var synd, för han satt verkligen bra den här fisken. Attans träd, men så är det att fiska på snåriga ställen. Naturen kan ställa till det för en. Senare samma kväll fick farsan en öring på 1,3 kilo då han kastat ut en harrstjärt med trekrok, och ställt spöet i ett svetsat stativ.

Vi satt och fikade i början av första forsen där vi slängt ut betet så det låg i början av ett litet sel som sedan smalnar av innan det blir bredare igen och en fors avlöser. Pang sa det bara. Fisken var ju klart fin och kämpade på bra även om det inte var ett monster till fisk.

Senare kom farsan på att det kanske är bra att ställa ut spöet på kvällstiden lite längre nedströms där vi först inte brukade fiska. Men vi började att göra kvällkaffet där istället och njuta av våran nyhalstade harr! Satt och sörplade på kaffet där med någon enstaka mygga i munnen, för myggtätt det var det! Farsan besluta sej senare på kvällen att kasta ut harrstjärten vid 9 tiden så det sedan fick lugna ner sej lite längs vattnet till kvällen. Och vi fick "fiskeförbud" i närheten. Vi fiskade ändå relativt nära eller satt och eldade och sörplade kaffe med smörgås för spänningen var stor.

Kväll efter kväll slog det på. Spänningen bara steg för varje kväll. Till slut gick den att ta på. Och alla bara hoppades på ett nytt tillslag och krokad fisk för en gång skull. En kväll när vi satt där vid elden så smällde det till. Rejält! Men farsan lät spöet stå ett tag ifred ändå, han sa den måste få svälja kroken den här gången. Så det smällde till igen. Kraftigt. Men han väntade. En gång till. Väntade lite till innan han höjde spöet i ett kraftigt mothugg. - Fisk på! Och han sa direkt att nu är det något stort. Fisken hoppade i luften, bökade i bottnen, gjorde långa rusningar, kom in till land och styrde ut och då såg man verkligen hur stor han var! Det var en öring i trekilos klassen, kanske något större. Efter att ha kämpat hårt och ett bra tag med han så var det tydligen mjukt i andra ändan av linan. Linan var av, vilken besvikelse.

Men till slut fick farsan sin trekilos öring på samma ställe, men detta 15 år senare! Denna gång på en spinnare, och han skickade in bilden till den lokala blaskan och hamnade på en 3:e plats det året. 3,36 kilo fördelat på 68 centimeter låg den på.

Vi brukade fiska på samma sätt på ett annat ställe längs älven. Ett ställe vi varit på nästan ännu mer än detta skulle jag tro. Där hade vi samma fiskesätt som vid det här stället. Börja med lite kaffe och fiska för att senare påbörja fisket och då efter vanlig matharr nere i forsarna, för att senare på kvällen sätta oss och halstra lite harr i väntan på att ställa ut storspöet. Även här kunde det smälla ute om kvällarna. En gång så stod jag utvadad en bit innan forsen började och hörde en väldig duns i vattnet bakom mej! En storöring som jagade småspigg. Jag fiskade bara vidare, svårt att veta vars han attackerar nästa gång.

Fina harrar fick vi som vanligt och ställde som brukligt ut storspöet laddat med harrstjärt på kvällen! Spänningen började byggas upp där i mörkret på kvällen där elden sprakade mystiskt och förföriskt. Det var samma visa där. Det smällde i spöet kväll efter kväll. Vi fick någon öring över kilot men visste att större fanns där ute. Men svårt med krokningarna. Kanske för att harrstjärten var så pass stor så svår att svälja eller vad det berodde på. Någon gång fick vi också så klart någon större gädda i 5-6 kilos klassen också men det var ju inte det vi var ute efter.

Jag vet inte riktigt vars jag vill komma längre i den här historian, det var bara härligt att insupa lite nostalgi. Väldigt härligt faktiskt. Börjar rent av sakna dem tiderna när jag tänker tillbaks på dem. Vi hade även bra fiske längre nedströms i älven. Där hade farfar en gång på en väldigt stor harr som farsan tydligen greppade, men kom inte runt ryggen på den! Så pass grov var den. Väldigt bra öringfiske var det också där nere.

Farsan har även haft kontakt med två monsteröringar längs dessa stränder. En gång med sin tremänning. Han hade fått höra av en gammal fiskare att det stod stor öring bakom en sten på ett sel. En gång så stannade han upp där och slängde ut en liten rapala på morgonkvisten då solen just åter börjat gry. Då flyter en monsteröring upp bakom stenen, närmar sej rapalan men vänder åter ner han mest troligt får syn på farsan då. Väldigt skygga och uppmärksamma riktiga storöringar. Dem blir nästan mytiska.

En annan gång så cirkulerade en stor öring på selet. Farsan och hans far kom ner dit med bilen och mötte upp två bekanta vid älven. En stor öring jagade omkring därute på selet. Dem kastade allt dem hade. Öringen kunde komma efter dragen gång på gång, men någonsin utan att ta. Det här var på 60-talet, men det är härligt att höra dessa gamla historier än idag.

En gång så fiskade farsan och hans tremänning upp till höger där vi oftast var. I mörkret så skrek tremänningen åt han vad följer du efter mej för, sluta nu. Då skrek farsan från ett annat håll det är inte jag, vad svamlar du om? Gång på gång så ekade orden i skogen. Och tremänningen följde farsans ord. I den riktningen följde han såklart. Dem kom till slut fram till bilen och allt var lugnt. Men när dem fiskade där kvällen efteråt så fann dem björnspår efter tremänningens fotspår. Den hade stannat varje gång han stannat. Klart han var rädd. Och efter den kvällen så fiskade dem inte där på länge. Den gjorde ju ingenting, men klart otrevlig upplevelse. Men det är björntätt där. Där har vi sett mycket björnspillning, speciellt på myren till höger, där dem säkerligen äter hjortron på sensommaren. Blåbär finns det också gott om i skogen.

Som sagt, en härlig nostalgitripp var denna historia för mej att återuppleva. Jag befinner mej åter där igen på den tiden. Det var nog den bästa fisketiden i mitt liv på många sätt. I princip varenda kväll fiskade vi, trots att farsan arbetade. Men han var ung och pigg. Just det att lägga ut harrsjärt var klart spännande och trevligt att minnas när man var liten på nytt. Hoppas på att fler gamla minnen dyker upp. Det gör dem säkerligen. På återseende.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar