tisdag 14 februari 2017

En liten bäckhistoria.

Jag och farsan brukade meta mycket ett tag i vårat liv i en liten bäck som moster Maggan hade visat åt farsan. Bröderna var också med ibland, men dem kände ibland att bäcken var väl snårig att vistas i. Bland annat så har ju jag brutit av ett metspö då jag satt i ett träd där en gång, för bäcken är liten och smal, så det är lätt att hamna med linan i buskaget eller något träd på andra sidan. Att flugfiska i denna bäck är kanske inte så jättebra idé. Finns väl någon hölja där det hade gått, men det är helt enkelt en klassisk, liten metarbäck det här som jag pratar om! fast nu maskmete är förbjudet sedan något år tillbaks. Nåväl, det här är ju bara en liten historia om svunna tiders fiske där i den lilla bäcken, bland allt snår och knott.

Som vanligt så går det ju en liten skogsväg som i alla andra historier till olika fiskeställen, det är ju sällan det är stadstrafik dit liksom hehe! Nåväl, när man väl hade parkerat bilen i en liten lucka efter skogsvägen, så följde en ganska så trevlig promenad. Luckan var belägen en bit ovanför bäcken, på en liten kulle liksom. Sedan följde en lite snårig passage efter en skogsstig fylld av stenar och virvliga rötter från skogens alla träd... Sedan så blev det som en liten backe som var mer öppen från sly och skog, sedan en liten sandås när man närmade sej järnvägsspåret som man senare skulle vandra över för att komma fram. Jag minns jag gillade den där lilla sandplätten, jag brukade alltid gå och nynna en liten låt i mitt huvud från ett viking metal band när jag såg sandplätten, ett litet intro som lät ståtligt och pompöst, det passade liksom in i skogskänslan.

Efter att ha klivit av på andra sidan järnrälsen så såg man en jätteliten, smal bäck till vänster. Den var det bara att följa så var man framme vid bäcken ganska så snart. Och väl framme så var det en ganska fin hölja direkt att fiska i. Vi brukade alltid börja med att fiska uppströms, börja med höljan å fiska av bäcken bit för bit. Fina, varierande sträckor var det, bäcken höll sina hemligheter för den som ville lära sej dem. Bakom en smal liten krök så kunde nästa fina hölja befinna sej.

Jag minns på ett ställe, och just där så rann det också in en liten bäck på andra sidan. Så där i alla fall så var buskaget tjockt och inte mycket sol slank in bland trädens löv. Så där var det mörkt, mörkt även ut över bäcken. Grunt var det, men släppte man ner masken så kunde man se små öringar jaga efter den för att ett ögonblick senare krokas. Stora var dem inte, men lika kul var det alltid.

Höljor fanns det som sagt lite här och där efter bäcken. Och farsan lyckades en gång i den största höljorna av dem alla kroka på en harr på 9 hekto i den lilla bäcken. Inte illa för en liten bäck liksom! Där så rann bäcken smal i en liten fors ut i höljan som var riktigt stor för att vara i en liten bäck. Djup var den också. Och han fick givetvis den stora harren bakom stenen som låg där ganska så långt ut i vattnet. En stor bäckharr var det iaf.


En rätt så speciell trädstam i skogen.

Efter att ha fiskat oss uppströms, brukade vi alltid vandra tillbaks för att senare på kvällen försöka komma rätt i tid till bäckens öringområde. En smal, djup passage, med något enstaka, gammalt träd som fungerade som klätterbrygga över till andra sidan bäcken för den som vill det. Men då skulle givetvis bäckens skygga öringar skrämmas så det avstod vi ifrån. Trädet var dessutom så gammalt så risken fanns helt klart att det skulle braka ihop med en människas tyngd över sej. Och då hade man blivit blöt till ingen nytta. Så alla avstod från att klättra på trädet. Bäcken kom man ändå åt från sidan vi vandrade på.

Bäcken var som sagt smal och djup i denna del av området. Vi brukade dock alltid börja med att gå upp en bit i skogen för att göra oss kaffe på en liten skogsplätt som bestod mer av jord och kanske något lingonris än slyet som fanns längs bäcken. Där brukade vi sitta och samtala och vänta in 10-tiden på kvällen, då bäckens öringar skulle tas.

En gång så fann vi på vandringen hit en rykande färsk björnskit! Rädda vart vi såklart, men efter att ha pratat ett tag så beslöt vi oss för att försöka fiska trots allt, björnen hade säkert sprungit iväg snabb som dem är och lämnat området, resonerade vi.

Väl nere vid bäckens lilla öringstillhåll, så fiskade vi av sträckan eftersom. Det nöp till ordentligt för farsan en gång som fick sej en öring på 7-8 hekto där i lillbäcken. Inte illa. Det var den största öringen vi fått där och för en så liten bäck dessutom! Jag hade senare den kvällen på en stor öring lite längre nedströms där bäcken svängde. Just där i yttersidan av bäckkröken så sög det till ordentligt nedanför en buske! Fisken kändes direkt att den var stark ock tung, den rusade in bland buskarna omedelbart och jag vågade inte bromsa han för hårt så att linan skulle gå av. Till slut så försökte jag få han att lyfta sej upp mot ytan. Såg kroppen på fisken som jag uppskattade till 1,3 kilo, något sådant, men då brast linan.

Riktigt sur var jag på mej själv för att ha bränt denna stora bäcköring, men det är sådant man lär sej av. Misstag gör man titt som tätt i fisket, men det är det som är charmen med det. Det är en så levande känsla att fiska och man vet aldrig vad som ska hända från dag till dag. Naturen är föränderlig i sina skepnader, och det är främst det jag tycker är intressant. Att lista ut hur det fungerar efter olika omständigheter. Tyvärr så har vi inte fiskat i denna bäck sedan kanske 20 år tillbaks i tiden. Vem vet hur stora öringar som hyser sej där nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar