måndag 6 februari 2017

Den stora harren utanför mitt fönster.

Det var åter sommar och årets första flugfisketur för mej efter en lång, tråkig vinter följt av en hoppingivande vår då snö och is smälte såsom sedvanligt är och droppade på mitt fönsterblänke. Det var tidigt i juni och solen sken, lite sådär blekt som när sommaren inte riktigt hade kommit igång ännu. Det var ännu högvatten vid bron som jag hade vandrat till, men det hade sjunkit undan något. Däremot klart högre än vad som är normalt som sagt.

Jag hade mitt 5:a spö laddat med min gamla Nighthawk rulle. En väldigt fin, bra tulle på alla sätt, men i år så ska den pensioneras till förmån för en storspolig sådan. Betydligt bättre invevningsförmåga med en större spole på rullen. Flugan som satt på var som vanligt, eller oftast iaf, en röd wolly worm i storlek 8. Suverän fluga, som jag har påpekat tidigare!

Jag hade vandrat till mitt lilla fiskeställe i sakta takt och egentligen inte drömt om något mer än att få blöta flugan lite. Kolla om dem gamla takterna satt kvar ännu i fråga om kastteknik.

Väl där så beslöt jag mej för att byta tafsmaterial, så grådaskig fjolårslina som jag hade riggat på spöet. Jag hade först tänkt sätta på en på 0,25 mm iom högvattnet, men beslöt mej sedan för en 0,20s med sån liten förhoppning om mer än att få swinga flugan lite. Å skulle det slå på nått så skulle det ju bara vara en liten harr, tänkte jag. Så jag satte på 0,20s tafs som sagt var.

Gick ner lite staplande bland klipporna vid bron och insöp lite färsk junisol ett litet tag. Brons träplankor som var målat i rött, blänkte nästan orangeat färgat av solen som låg på och stekte dem, såg jag när jag kisade mot den solblänkta himlen. Efter ett tag så drog jag ut ett kast, satt som en plätt. Tänkte väl det, så starkt som min fiskeiver brinner så ska väl inte en vinter få rucka på den biten. Kastade ut på nytt, utan någon som helst tillstymmelse till fisk som drog i linan, men det förväntade jag ju inte heller. Så det kändes bra att bara stå där och kasta i lugn ro. Tredje kastet däremot placerade jag bakom en liten sten, som annars ligger just vattendränkt vid lägre vattenstånd. Alldeles där i kruset bakom stenen var min tanke. Och mycket riktigt, det drog till i linan, kändes mest som ett bottennapp först, å kort därefter ett kraftigt knyck! Spöet höjdes omedelbart i ett kraftigt mothugg, och jag kände genast att det var en stadig fisk på kroken! 2 kilo kanske, kanske ännu större tänkte jag först i min iver. Eller åtminstånde 1,5. Alla dagar en bit över kilot iaf. Man får ju tänka på att strömmen gick strid trots allt.

Bortsett från tankar kring vikten så var det iaf en stadig fisk, och den drog genast en bit nerströms. Jag lät han gå en liten bit med lagom med broms på rullen. Sen så stannade han upp och ställde sej på bottnen. Jag spände spöet och tvingade upp han efter ett litet tag. Nu for han in en bit närmare land. Hela tiden med dem igenkännande knyckarna som öringen har. Jag liksom riktigt kände hur fiskens stjärtfena simmade i varenda kvicka rörelse han gjorde. Ända ner i korkhandtaget på spöet. Och ställde sej åter igen mot bottnen. Åter igen så försökte jag givet vis att pressa han trött med den lilla kraft jag kunde och vågade med endast 0,20s tafs på i en ganska så strid ström. Fisken befann sej just där det började forsa på en forsnacke. Nu så gjorde han en lite rejälare rusning och ställde sej längre ut bakom en sten, där forsen var mer strid. Jag blev bekymrad men satte åter press på han, och nu till bristningsgränsen av vad grejerna höll. Det nästan knakade i spöet. Nu fick det bära eller brista.

Fisken stod där ett bra tag, men insåg väl till slut sin chans, jag sticker nedströms med forsen så kan han inte ta mej, lite instinktivt sådär som djur och fiskar har inbyggt i hela sin ryggrad. Väl sagt så blev det även gjort. Fisken tog ett skutt och släppte sej med vågornas kraft nedströms. Och gick fri.

Surt var det väl, men för att vara min första fisketur så var jag ändå väldigt nöjd! Jag hade kunnat hoppat ut i älven, men det bland en kall vårflod och hala stenblock? Så nej, jag lät han gå, jag tänkte inte dräpa mej själv för en 1,5 kilos fisk. Inte heller om den fast låg på 2 eller över. Jag kände att jag hade slagit mej fördärvad och halkat där i forsen bland stenblocken på bottnen. Så jag kände mej trots allt väldigt nöjd. Synd var ju bara den att jag inte hade satt på 0,25´s lina som jag hade tänkt från början. Men sånt är livet. Och fiskarlivet åxå.

Jag hade senare på året den här fisken att hugga två gånger, då han ställt sej på andra sidan älven under bron vid ett stenskravsel.  Alltså hans normala tillhåll vid normalt vattenstånd. Då med en något mindre havsöringsstreamer som flugval. Svart, silverlindad kropp och svart vinge med lite blått i, en thunder and lightning. Vad jag också märkt när jag fiskat vid den här bron är att fisken alltid vill stå i skuggan för där känner den sej trygg, och det är ju ett typiskt kännetecken för just öring, speciellt grövre öring som vill känna sej skyddad. Medans harren däremot kallas för solfisken. Första gången så var klockan runt 8 på morgonen och solen stod bakom bron när man står nere vid bron och det blir en skugga ut mot älven. Dem andra gångerna så var solen på andra sidan bron, och då stod fisken således under bron, sett från det håll man står på.

Det kan röra sej om en riktigt stor harr, öringknyckarna till trots pga klassikern att han lossnade dessa två gånger, sidobrosket i mungipan mjuknade upp och sprack. Det kan ha rört sej om en öring i och med det skygga beteendet att söka skydd av skuggan. Folk säger att stor öring ställer sej längre ut bland stenarna och leker på hösten, men även stor harr leker där på vårkanten så det är svårt att säga. Men det kanske är det som är tjusningen? Att man inte alltid vet vad det är för fisk och man bara kan sia om storleken? Fast det lutar mot att det är en öring så. För mej så är han en en harr tills vidare. Och han finns kvar och det kommer fler somrar. Snart till exempel, bara våren får flyta förbi.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar