onsdag 8 februari 2017

3-kilos öringen i dagsländesjön.

Jag hade ett år, efter att ha harvat runt på mina vanliga fiskeställen, älvar som sjöar, blivit lite less och ville hitta något nytt ställe. Precis som det är för oss alla. Jag hade nog kvällen innan varit i en nattsländekläckning och dragit lite fin harr. Harrar på runt 8-9 hekto, men kände mej plötsligt att jag ville ha större fisk, och då passa på när det fortfarande var nattsländekläckning, ty det hade varit kläckning i några dagar nu. Sagt och gjort, jag begav mej till den nya sjön. Under vägen så fick jag guidning av farsan via mobiltelefonen. Det blev ju en del korsningar och vägar att hålla koll på, nytt som det var stället.

Efter en bra vägs körande, det tog sitt tag, så var jag plötsligt framme på mitt nya ställle! Efter att ha smetat på sej bäckoljan så strosade jag fram till sjöns bäcksystem som löpte under bilvägen genom en vattentrumma. Jag fiskade först av lite slarvigt två stycken små, djupa pooler, men efter inget hugg så begav jag mej nerströms efter bäcken trots att sjön lockade. Men bäcken var fin den med och jag var ute i god tid så jag tänkte att jag kila gärna kunde besöka även den en stund. Bäcken var fin och grann, inte fråga om det men ack så snårig. Och svårfiskad, jag hade inte på en enda fisk, och höll väl ändå på i två timmar lite drygt.

Så jag vandrade sedan kvick tillbaks till vattentrumman. Under bäckfärden fick jag dessutom se en slagen ren som dött för inte alltför länge sedan, björntätt som det är på detta ställe. Detta fick ju inte en att vilja stanna nå desto längre stund i bäcken heller! Utan nu så var det sjön som hägrade.

När jag kom fram till vattentrumman igen så såg jag en jänta parkera sin bil en bit längre fram efter vattentrumman. Jag tänkte att hon säkert var fotograf och skulle fotografera lite bilder till något kommunblad eller så. Jag brydde mej inte så mycket att hon var i närheten utan tänkte ähh jag får nog fiska i ro för mej själv jag. Så jag började fiska mej uppströms bäcken i ganska rask takt. Jag visste att sjön låg en bit ovanför så vägen skulle ju leda mej fram dit, och kanske skulle jag hinna dra någon liten fisk på vägen också.

Ingen fisk gav bäckfisket nu heller, men plötsligt var jag framme vid sjöns utlopp ner i bäcken som forsade kraftigt, då sjöns vatten porlade ner i den lilla bäcken. Sjön slutade som nästan som en liten forsnacke, innan det blev något smärre litet vattenfall ner i bäcken. Jag ställde mej och spanade ut över sjön och dess vackra omgivning. Kanonvackert, lite större sjö detta och jag såg att hela sjön vakade. Eller hela men nära kanterna längs sjön iaf. Fina vak, och längre bort stod jäntan på en liten stenplatå, som delade in resten av sjön i två. Hon fiskade med haspelspö till förtret då det var kläckning som hägrade. Men vad vet jäntor om fiske?

Jag blev ivrig av förväntan och började vandra längs myrkanten till sjön. Slängde ut en nattslända lite kvickt, efter att första gången ha suttit i en liten talltopp pga min iver. Efter ytterligare några kast så högg det på en fin öring på kanske kilot till dryga ett och ett halvt kanske. Men jag drog ut flugan ur dess mun, för jag var verkligen ivrig minns jag när jag tänker tillbaks på tillfället. Fortsatte kasta på vakande finöringar alldeles vid sjökanten. Allt ifrån metern till femton meter ut befann dem säg, och oftast inte mer än fem. Men det var något som inte stämde, dem ville inte ta min nattslända trots pågående kläckning. Jag tänkte att vad är det för fel, så jag ställde mej och bara iaktog kläckningen ett tag istället. Fiska det hinner jag, kände jag. vad jag då såg var att det var dagsländor som kläckte, och jag som hade glömt asken hemma med dessa, alldeles nyinköpta sådana. Attans. Jag provade några kast till, utan resultat, och jag såg att det var ett gäng fiskar som var av större modell, kanske 3-5 stycken och dem flesta simmade en bit utanför jäntan bara.

Jag tänkte att jag går över till henne och pratar lite, det hugger ju ändå inte på min fluga, och åka hem och hämta asken idades jag inte. Jag kände att det får bli på morgondagen det att fiska med dem. Men jäntan försvann då jag började gå mot henne. Hon hade stått där i lugn och ro och fisket, med ett coolt lugn som att hon inte var så brydd om fisken. Jag antar att det här var hennes lilla oas dit hon for efter jobbtid för att samla tankarna lite, arbetsklädd som hon var.

Väl framme vid stenplatån som liksom delade dem två sjöarna kunde jag bara stå och kolla på alla sjöns öringar som åt sej proppmätta av kläckningen. Det rörde väl sej kanske totalt om ett tjugofem tal fiskar, och som sagt tre stycken eller kanske tom fem som hade riktigt bra med vikt i kroppen. Efter att ha stått och kollat på skådespelet ett tag så beslöt jag mej att fara hem och ladda batterierna för att återkomma kvällen efter till samma sjö.

När jag väl åter var där igen så var sjön stendöd, trots varmt väder optimalt för kläckande insekter. Och bra i tid var jag, visst det var kanske något enstaka vak som var på återtågande. Så efter att ha kastat lite på två lite mindre öringar så for jag väl åter till älven om jag känner mej själv rätt.

Efter detta så har jag varit en hel del i denna sjö, men aldrig sett en kläckning av dagslända igen. Ej heller av nattslända men då har jag ju förlagt mina fiskedagar på kläckande nattslända åter i älven på storharrarna där. Det har varit ganska dåligt fiske överlag i denna sjö när jag har varit i den efter detta tillfälle, kan jag tycka.

Men en kväll så kom jag dit med en kompis alldeles så där i senaste timmen. Jag kände att jag ville ut i naturen lite och grilla korv. Dagen innan så hade jag sett en stor öring i sjön, och ganska så nära land dessutom. Jag hade sett han vara upp med stjärtfenan då han vakade på insekter. En fisk på kanske dryga 2 kilo var min gissning, då hans stjärtfena inte var så jättestor. Fisken verkade ändå ligga på en hyfsad storlek. När vi kom fram och ställde fram veden för att göra lite kaffe så såg jag samma fisk vaka igen. Jag kollade på han så han hann göra tre vakringar. Då såg jag plötsligt samma stjärtfena igen och den här gången kom han upp sakta med hela kroppen. Då såg jag att han var rejäl, nånstans 60-65 cm uppmätte jag han till och jag har knivskarp syn och sinne för detaljer då jag har en konstnärlig ådra rinnandes i mitt blodomlopp. Jag sade åt kompisen att"han äter selektivt någon insekt, jag måste lista ut vad för något så vad du än gör så kasta inte ut Tobyn, det finns inte en chans att du kan få han att hugga på den, han äter selektivt och en plåtbit kan enbart skrämma han härifrån, så lyssna nu på mej.

Jag kastar ut min fluga som satt på spöet för tillfället, en liten svart klinkhammer om jag minns rätt. Flugan driftar ned mot öringen. Då hör jag hur det bara smäller vid land. Kompisen, nybörjare som han är hade kastat ut Tobyn, snett ner i sjöns stenbotten så det måste ha bara ekat i sjöbottnen om den. Då var jag inte glad på han kan jag säga, och resten av kvällen så fikade vi bara. Öringen kom någon gång lite försiktigt och vakade efter kanske en timma, men man såg att han hade skyddsfjädrarna åtdragna om jag så säger.


En hyfsad kilosöring från sjön.

Det ironiska var att den andre kompisen några kvällar innan hade då en stor öring i älven backat bak från sin djuphåla bakom stenen och börjat vandra längs land, inte kunde låta mej kasta på den, utan skulle prompt hem och sova för att han hade arbetsdag dagen efter. Men klockan hade inte ens hunnit slå tio på kvällen. Vissa är väl inte skapt för skogen, vad mer kan man säga? Djupt besviken var jag på dessa två filurer kan jag ju lugnt säga, vissa blir väl glada av att jävlas med andra kanske, det verkar ju så tyvärr.

Och detta var i slutet på den sommar som dessa två tillfällen utspelade sej, så jag fick vänta lugnt på nästa sommar jag.

Väl ny sommar så dröjde det ett tag innan jag åter for till sjön. Men när jag väl hade vandrat dit igen längs dem urgamla, solbeklädda tallträden på vägen dit så åter på palts så vakade samma fisk som vanligt på därute lite försiktigt i vattnet. Jag hade efter några kast han att hugga på en svart "Klinkhammer" första kvällen. Lite svårt är krokningen av han för man har lång lina ute och vattnet rinner hela tiden mot en. Så min krokning kom något för sent om jag minns rätt. Jag avbröt fisket för kvällen, kände att jag inte ville skrämma upp han något mer utan låta han få vila tills nästa kväll istället. Väl på plats så stod han där igen, inom kasthåll, men det skulle krävas ett långt kast precis som innan. Denna gång så rörde han dock inte "klinkhammer´n".

Jag visste inte vad jag skulle göra, jag såg ju att han vakade på samma sätt, men var inte helt trygg i valet av fluga, så jag ringde min gamla bekant söderut i landet för att rådråga. Han tipsade om ett litet haröra, men frågade om jag hade något vax att fetta tafsen med så den skulle flyta bättre och hålla uppe flugan en 10 cm nedanför ytan. Det hade jag inte, men jag hade flytande på flaska. Det skulle funka lika bra enligt han och det gjorde det. Jag lade på luren och kastade där fisken hade stått innan, en bit ut på grund, där vattnet knappt flöt alls, däremot närmare mej gjorde det så för att försvåra krokningen. När jag kastat ut flugan så kom en stor plog mot mej. Jag blev alldeles paralyserad, men försökte ändå vänta på fisken att stänga sina käftar om flugan.

Jag tror jag väntade lite för länge, fisken kände kroken och jag trodde det var kört. Ringde han åter, men han trodde att det kunde gå vägen trots allt. Jag hade tänkt ställa mej bakom fisken och kasta ut så han fick kroka sej själv, men var hög på smärtstillande som jag har mot min kropp. Och jag hade just börjat med denna medicinen så var helt ovan på den. Just därför så var jag hög som en boll på medicinen. Det försämrade min omdömesförmåga så till den grad att jag inte ens idades gå och kasta på han från ett annat håll. Och jag räknade kallt bort att han skulle hugga ens, en regel inom flugfisket man aldrig får tumma på. Jag körde enbart på tur. Och det gick därefter.

Fisken kom åter mot mej i en stor plog och jag väntade, väntade, men krokade nog denna gången snäppet för snabbt trots allt. All lina flög upp i ansiktet på mej. Jag kände mej djupt olycklig och miserabel. Ringde åter min bekant och beslöt mej för att prova en gång till.

Även denna gången så kom den stora plogen mot mej för att sedan snabbt vända av med vattnet krusandes efter sej. Där någonstans drog jag denna gången. Antar att fisken spottade ut flugan, eller att jag helt enkelt därefter drog flugan ur munnen på den. Hur som helst så sved det. Något enormt. Jag har ännu inte varit och provat fler gånger på denna fisk för det här var i slutet på föregående sommar. Förhoppningsvis så står han ännu kvar och lurar, där vid sjöns botten. Förhoppningsvis så väntar han på mej där...

En annan fisk som kommer till mitt minne är en stor öring jag hade på kroken i den inplanterade regnbågssjön i stan där jag bor.

Jag var där med en kompis som stod en bit bort och kastade på en brygga. Medans jag hade hittat en fint vakande fisk i en vik jag. Han vakade i en stor cirkel på 20-25 meter i omkrets. Han bara patrullerade på sådär. Jag stod och kastade på han där med min gamla flugutrustning för 14 år sedan nu. Gång på gång kastade jag efter hans vakringar, och fick hålla lång lina i luften för att nå ut till han. Till slut insåg jag att det är lika bra att jag håller linan uppe i luften och sedan kastar min Nattslända på han direkt han visar sin vakring.

Sagt och gjort, jag höll linan i luften, och kastade på. Plötsligt så kommer det en ny vakring och min fluga hamnade mikrosekunden efter i samma vakring. Fisken sög in den och jag gjorde ett perfekt avvägt mothugg. Fisken kändes dock inte som att det var någon storlek alls att prata om på han. Jag pumpade han succesivt in till land, eller pumpade, det räckte med att veva in linan så svag var han. När jag väl får in linan så ser jag att fisken är en öring på cirka 3 kilo. Jag blir alldeles nervös av mej. Kollar åt sidorna där stora trädstockar och annat bråte ligger ute i vattnet kring mej. Jag inser att jag endast har 0,14s tafs att brotta denna stora fisk med.

Han står där lugnt invid land fisken, och börjar precis att dra sej utåt, då jag får ett nervöst tick i höger pekfinger och råkar bromsa åt linan för en väldigt kort stund. Tafsen går utav i ett nästintill ljudlöst klink. Å där står jag och ser min 3 kilos öring sakta simmar iväg längs den grunda lilla viken. Det var den händelsen jag tänkte tillbaks på för några år sedan då jag beslöt mej för att åter ta upp flugspöet igen.

Smärtsam händelse som det var. Men den här bloggen har jag ju avsett för att skriva mestadels om tappade fiskar, för det är dem man minns som mest.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar