tisdag 31 januari 2017

Havsöringfiske och min största harr.

Jag hade just införskaffat mej ett saltvattensspö i klass 6, ett Techna Av Saltwater, stumt som en jävla sopkvast. Och min tanke var att fiska grov havsöring med det. Så jag satte mej i bilen och körde till ett klassiskt havsöringsvatten i mina hemtrakter. Väl där så träffade jag på en fiskeprofil i staden som har dragit enormt mycket grov öring och lax genom åren. Pratade lite och killen sågade också även han mitt spö som skitäckligt att kasta med. Fiskade av stället med honom och hans kompis utan resultat. Dem for vidare till en sjö där dem lyckades dra två stycken 3-kilos öringar den kvällen. Jag drog tillbaks till min sedvanliga älv men på ett annat ställe som låg rätt nära det jag tidigare just vart på. När jag kom fram såg jag en finare öring i 1,5 kilos klassen simma omkring och äta på ytan med ganska så våldsam stil.

Jag satte på en Muddler, kastade ut några gånger innan han lockades av flugan jag serverat åt han. En snabb, perfekt krokning, men fisken gick genast upp i ytan och slog våldsamt med huvudet och lyckades väl slita sönder sidobrosket sitt i ena mungipan. Jag kände mej rätt så less på hur situationen hade utvecklats, skyllde på spöet som var så jävla stumt så det skakade sönder sidoglipan i käften på fisken i fråga. Men bestämde mej för att åter fara och testa fiska lite havsöring igen på samma ställe som tidigare.

Nästa kväll så var jag åter på plats. Jag fiskade på riktigt bra, det vill säga matade på rätt så bra med kast och vandrade, nästan klättrade längs klippväggarna. Till slut så fick jag möda för mitt idoga kastande! En öring på 3 kilo smällde på när jag drog hem flugan, en helt vanlig klassisk silvrig och svart streamer på en 8:ans krok. Fisken vällde kraftfullt på i full fart mot mej i våldsamma knyck och gick loss lika snabbt som han gick på i princip! Tråkigt som satan. Jag insåg vilket skitspö jag hade i handen, nu hade jag bränt 2 granna öringar med det. Men jag valde att ändå ge det en chans till.

Jag bestämde mej för att fara till ett annat havsöringsvatten i trakten. Första kvällen där var jag rätt så rådvill, men hittade iaf några fina sträckor att fiska på, även om jag inte hann fiska så mycket den kvällen. Och det hela slutade iaf i att jag med samma fluga som havsöringen kvällen innan hade slagit på slog det på en riktigt stor harr för mej, den största jag hittills fått upp på land.

Bäckmynningen vällde ut vatten och där stod jag och vällde ut långa kast, för det dög trots allt spöet till, även om det var sämre att drilla fisk på. Till slut stannade flugan upp och jag kände att en tung fisk var på. Den liksom krokade väl sej självt i princip, men jag höjde långsamt spöet ändå för säkerhets skull. Harren for så det bara sprutade vatten gång på gång, jag trodde att den skulle ge med sej betydligt fortare. Första gången den kom in till land så var den redan rätt slut, men den stack åter ut i den vällande bäckmynningen gång efter gång till den var helt mjölksyrepumpad och var tvungen att ge upp. Jag tog snabbt upp telefonen och fick till ett foto med stirrig blick, mätte den snabbt som tusan till 52 cm innan jag försökte återge den friheten.

Tyvärr så var fisken så svag av mjölksyran att det helt enkelt bara fanns en utväg kvar. Jag var tvungen att ta hem den som stekpannefirre trots att det tog emot. Jag ville verkligen släppa tillbaks han eftersom han var så pass stor. Jag tyckte även att det var en smula synd och skam att jag inte fick på fisken på mitt då relativt nyinköpta klass 5 spö istället för då hade fighten känts ändå desto mer jämfört med den styva sopkvast jag höll i mina händer vid fångsten. Men jag var ändå glad och väldigt nöjd med den fisken och fighten som sådan. Spöet såldes sedan illa som kvickt.


En inte fullt så stor harr, men iaf på 8 hekto.

Senare, jag tror året efter detta så fick jag kontakt med en stor havsöring i detta vatten. Jag hade han att hugga tre gånger fördelat på två fiskekvällar på en dubbelkrokad havsöringsfluga. Först så drog jag upp en öring på kilot i poolen, sedan så slog den här större på en bit längre bak i bakvattnet av en sten alldeles vid land. Efter det första hugget så lät jag han vila en timma för att sedan prova lyckan. Den smällde på igen. Men satt tyvärr inte. Andra kvällen ett hugg och kilosöringen var då rädd. 

Dum som jag var så lät jag havsöringen vila en hel vecka efter att åter ha testat på han en kväll senare. Det slutade med att jag såg att en gubbe på facebook hade tagit min fisk på ett foto jag råkade springa över. Såg att det var på mitt ställe. Jag nötte ändå på någon gång till utifall någon annan havsöring hade ställt sej där. Men inte. Men jag fick kilosöringen hela tre gånger innan det var över, samt en till fin öring på 7 hekto efter att ha fiskat en hel kväll längre nedströms. 

Tyvärr så blev kilosöringen en stekpannefisk på grund av att jag ej hade hunnit handla mat eftersom jag hade fiskat så mycket en kort period efter den stora havöringshannen. En rolig anekdot från den här tiden är att jag just hade börjat prata i telefon med kvinnan som jag har ett förhållande med idag.



Jag tycker personligen inte att det är så viktigt vilken streamerfluga man väljer, bara att det är lite silver i flugan och svart vinge.



En dubbelkrokad HÖ/lax fluga är även det ett utmärkt val! Nackdelen är att ofta så sitter kroken väl långt fram från stjärten på flugan och öringen kan bara nafsa den i stjärten utan att fastna. Därför är ett val att förlänga en tubfluga med vanliga pärlor som man gör pärlhalsband ett bra val.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar