tisdag 31 januari 2017

Den stora bäcköringen.

Denna gång så hade jag bestämt mej för att fara en bit högre upp i älvskedjan för att utforska ett nytt område. Lite nya vyer kan ju alltid vara förfriskande! Så jag körde efter en annan väg för en gångs skull. Tidigare så hade jag nött fiskestället jag just skrev om mest hela sommaren samt varit en den sjö jag just tidigare skrev om.

Så jag tog en annan väg denna gång och fann efter ett ganska långt vandrande en oerhört vacker plats att fiska på. Med mycket varierande natur. Älven är verkligen varierad där i sitt format. Allt från en smal, liten fors, till stort djup och rejält stora stenar, ett mindre vattenfall till och med, någon liten ö och ett himla stort sel efter vattenfallet. Sedan rinner älven ut i en rätt så stor, kraftig fors innan den åter når min vanliga fiskeplats början. Det är en ganska dålig älv min hemälv i jämförelse med andra men jag brinner starkt för den och lite här och där så står faktiskt en och en annan större öring, även om det är väldigt sparsmakat med dem. Men grov harr det finns det i massor.

Well, well, jag hade ju just iaf funnit denna plats, och det var tidigt på sommaren då nattsländorna kläcks. Jag tror just att jag hade avslutat min första nattsländekläckning och dragit så mycket som 9 stycken harrar på uppskattningsvis 9 hekto styck. Det är min mest lyckade nattsländekläckning. Och jag gav till slut upp. Det blev för mycket att bära hem till frysen. Jag har sedan på senare år även jag börjat med catch n´release för att främja speciellt öringsstammen då.

Jag fiskade av den lilla fors jag tidigare beskrev, med flera partier av den nyfunna älven. Men tillfället jag aldrig glömmer och det var ganska direkt då jag fann platsen. Så upptäckte jag en liten bäckfåra mitt i älven. Och jag såg en fisk stå vaka längre bak i partiet. En fisk jag trodde vara en öring på kilot. Jag började fundera på vilket flugval jag skulle välja, grön som jag var som nybörjare då! Jag beslutade mej till slut för en Muddler. Jag tänkte att det är ju en riktig öringfluga det. Så jag kastade väl tror jag en 3 gånger innan fisken plötsligt bara small på på flugan! Felet var att jag inte enbart gjorde 3 knyckar med linan åt gången, jag gjorde knyckar hela tiden. Vilket resulterade i att, jag lyckades kroka fisken men samtidigt dra den ur munnen på den. Jag visste inte då att man bara skulle göra 3 knyckar åt gången, annars så blir det så här.


Muddler Minnow.

Älven blev som alldeles tyst för någon enstaka sekund, som dock kändes länge i och med ångesten över den tappade storöringen. Sedan så hoppade öringen ursinnigt upp i luften och skakade med hela sin kropp med all kraft den hade. Den hoppade så ursinnigt så den hoppade in i den buske den nyss stått och vakat i. Nästan så den hamnade på land. Öringen var fet, alldeles mörk, guldig och kanske dryga 50 cm lång. Det är den fränaste situation jag varit med om som fiskare, och det var så synd att jag brände min chans! Denna fisk hade varit det ultimata sättet att ta en stor öring på, han hade ju kunnat ränna i bäckfåran och sedan ut i älven där forsen var ganska kraftig men ändå relativt lågt vatten så det hela hade kunnat gå vägen efter en sjujävla vals. Nåväl, minnet lever kvar och det var hur som helst en mäktig upplevelse att vara med om.

Jag antar att öringen fortfarande ställer sej där tidigt om somrarna vid rätt vattenstånd och temperatur, då han kan stå där i lugn och ro och bara glupsa i sej drivande nattsländor som kommer vinandes med bäckfåran åt han.

En annan stor öring har jag även haft på där. Jag fick en harr prick på kilot i en djup älvsfåra, strax efter en kraftig fors, just där älven smalnar av. men jag hade så ont i ryggen så jag orkade inte böja mej ner för att ta upp fisken ur vattnet. Därefter så kastade jag ut linan på nytt varvid den bara stannade upp, och jag kände hur en stor fisk började tugga på den. Kände varje rörelse den gjorde. har varit med om detta flertalet gånger, men det är svårt att veta exakt när man ska kroka honom. Så 3 gånger höll jag på sådär med han, utan att få han fast på kroken.

Långt därefter så har jag fiskat på han genom somrarna och fått han att hugga en gång per år, skygg jävel det där. Precis som exempelvis öringen jag haft vid det lutande trädet, en bra bit bort från denna plats. Den fisken bara sa det bara gulp dom två gånger dem senaste gångerna jag kastat på han, med en dubbelkrokad havsöringsfluga. Tyvärr så böjde sej linan som en banan och krokningen min kom för tidigt trots att jag visste att jag skulle avvakta, men ivern blev för stor trots allt. Fast jag väntade att kasta på han en hel timma.

Nåväl, sista gången jag hade på denna stora öring som han är så. Jag hade kastat säkert 25 gånger och stod lite konstigt till för att få ut min fluga, så jag liksom lutade mot ett träd och bara vevade ut flugan en bit och lät den driva med strömmen. Det var en stor svart guldskallig nymf vid namn Beadhead Kaufmann Rubberlegs Stone Black i krokstorlek 4 så här snackar vi storöringsfluga. (Jag har även haft på många stora harrar på denna fluga, en bit över kilot, men tyvärr så har dem själv skakat sönder sidomunnen på sej själva då dem brottasts upp ifrån bottnen).


Beadhead Kaufmann Rubberlegs Stone Black.

Sen så drog jag gång på gång tillbaks min fluga för ett nytt kast otaliga gånger. Jag hade helt räknat bort att fisken skulle hugga, jag stod å nynnade på låtar i huvudet, när han sakteliga steg och tog flugan jättesakta. Tiden stod still, och jag hade helt tappat tidsbegreppet som jag nynnade på musik. Spöet böjdes sakta, sakta ner i botten och jag visste att jag skulle låta det böjas helt i bottnen innan jag krokade fisken, så han har fått tid på sej att vända sej helt om. Precis som vid en klassisk torrflugekrokning.

Tyvärr så blev nerverna så sönderpiskade av det som höll på hända så jag krokade även denna fisk för snabbt. Och han var lös. Grejen är den att jag tror att kroken trots allt satt vinklad ut ur hans mun och det var felet. Jag skulle nog ha låtit det gå ännu längre tid än jag trodde från början, släppt efter mer lina åt han och låtit han svälja bytet. Sommaren efter denna händelse så har jag inte haft på denna fisk. Tror inte att jag haft på han på 2 år vid närmare eftertanke, så chansen är att han var så stor så han har dött av ålder. Så sakta som han rörde sej dessutom, vittnar om en stor, slö fisk som sparar på energin. Men vem vet, han kanske simmar ute i nån djup grop än idag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar