tisdag 31 januari 2017

Den gamle gråa harren.

Jag hade kommit fram till en av dem flertalet stugorna och påbörjade min snåriga vandring till fiskeplatsen jag skulle inspektera efter att ha kört den sedvanliga skogsvägen med min blåa 740. Självfallet så kastade jag även på ett av mina ställen där jag vet att en stor öring ibland, om man har tur, intar den ståndplatsen. Ett träd som hänger över älven, en självklar plats för en öring att stå på. Skyddad och med ett bra djup, småspiggen vid land och det kan ju faktiskt ramla ner nån enstaka insekt av nått slag från trädet, en myra exempelvis. Denna fisk hade tidigare slagit på mestadels på olika torrflugor men allt ifrån nymfer till även streamers. En gång så krokade jag faktiskt denna öring. Spöet böjdes sakta ner i botten och jag kunde känna varje fentag fisken tog då den sakta simmade ner mot djupet, som lite stegvis men rakt mot mej. Jag höjde spöet och sprang bakåt och försökte samtidigt ta in så mycket lina som möjligt fortast möjligast. Till slut så vart det stopp, jag kunde inte springa längre bak. Och jag blev så stel i armen som jag höll rakt upp. Därefter så flög flugan rakt upp i luften. Öringen hade väl spottat ut den, kroken kanske inte satt så bra som jag först trodde.

Denna gången hade jag mindre tur, inget hugg. Jag vandrade sakta nerströms älven och njöt av den varma höstdagen, jag tror det var i slutet på augusti om jag minns rätt. Väl framme vid mitt eftersökta fiskeställe så tog jag det lite lugnt och spanade efter vak. Längre nerströms, även där vid ett träd som hänger över älven brukade vad jag trodde en större öring stå å lura, men väl långt ut för att komma åt han, jag hade inte ens vadarstövlar på den här tiden och det var djupt invid land. I övrigt så ser fiskeplatsen ut så som så att det är i slutet av ett sel, i början på en forsnacke som sagt och det är ju alltid en bra ståndplats för grövre fisk. Där finns vissa stora stenar, främst på den andra sidan älven. Denna misstänkta öring såg jag en gång glupsa i sej en råtta som jag råkat skrämma ut i vattnet. Råttan simmade till kanske drygt halva sidan av älven, då tappade jag intresset för den och tänkte nä den blir nog inte uppäten. Jag gick och kollade ett tjugotal meter uppströms där det brukar stå en stor gädda vid en annan stor sten. Ingen aktivitiet där. Så jag stegra tillbaks mot råttan. Väl framme så ser jag en fisk långsamt glupsa i sej det lilla livet på andra sidan älven.

Den förra fiskeplatsen är för övrigt i slutet på en fors där älven sedan breder ut sej och det garanterat står några stor öringar på djupet, dem har jag hört glupsa i sej nattsländor under kläckningen som brukar ge mej ett par stora harrar, ofta tom på kilot, men aldrig haft på en av dem större öringarna under sådan kläckning. Den stora gäddan jag berättade om har jag faktiskt haft på en gång i cirka 5 minuter. Den liksom ålade omkring lite vid sin sten som jag brukar se den göra när det är dags för lunch. Sedan brukar den fara in vid land, alltid samma buske och börja slå. Antagligen på småspigg. Jag följde efter den en gång och den högg på. Perfekt krokning. Sedan bökade den mest tungt och mitt gamla 90-tals spö i klass 5 jobbade faktiskt förvånansvärt bra, med tanke på att gäddan vägde cirka 7-8 kilo. Till slut så gick dock linan av, som jag såklart trodde. Jag hade ju kastat ut en fluga vid namn Wolly worm i storlek 8, och det med endast 0,20s lina haha!

Nåväl, åter till berättelsen jag från början hade tänkt berätta. Jag gick alltså ut på den lilla sten man kunde stå på. Kastet var svårt att få ut till den lilla stenen där det krusade sej bakom som alltid på grund av allt högt sly i skogen bakom mej. Jag kastade även denna gång ut en wolly worm i storlek 8, en fluga som är den flitigast använda fluga jag fiskar med faktiskt. Den brukar fungera allt som oftast vid älvsfisket, bortsett från när det är nattsländekläckning vill säga. Nåväl, det tog nog en 3 kast innan jag fick den rätt så stora nymfen att perfekt slicka stenen. Därefter så såg jag hur linan for iväg i en alltför snabb hastighet än vad som är brukligt. Fisk på. Jag lät linan löpa ett tag till innan jag långsamt och självsäkert satte krokningen. Sådär lugnt och stilla perfekt, kylig krokning som man bara sällan får till, och det vid ett lugnt sinne. Jag kände direkt att det var en bra tyngd i fisken! Den bökade sej ner mot bottnen och jag sänkte spöet och bromsade linan med mitt tejpförsedda finger! Detta pga min gamla, trasiga, likväl så charmiga Martin rulle. Den jag köpte i mitt första flugfiske-set, detta spö då och denna rulle, samt en grymt bra lina vid namn Guideline pro cast eller något sådant, detta var köpt på mitten av 90-talet och tillverkas såklart inte mer. Intressant dock att linan var så bra för sin tid, det är den bästa jag haft och jag har haft många.

Hur som helst så bromsade jag som sagt fisken så hårt jag bara kunde utan att riskera linbrott och det var så hårt att det hela tiden var på håret att inte linan gick av. Det var just att den fick ta några fentag innan jag åter höjde mitt spö, och vevade in lite lina, det gick tungt för fisken alltså. Den fick som simma endast några fentag, max ett tiotal en bit nerströms från stenen innan jag åter pressade tillbaks han till stenen. Denna procedur pågick 3 gånger och tiden kändes som en evighet! Vart på den sedan började röra sej lite på ett annat sätt, kände nu hur tunga rörelserna var av fisken! Å jag visste att denna fisk är stor, minst 1,5 kilo och kanske uppåt 2 eller något mer. Jag började dock känna mej avslappnad och känna hur min andning blev lugnare, självsäker på att klara att få upp den här firren! Då så simmade den upp med käften vid ytan, skakade på huvudet några gånger och flugan flög upp i luften som alltid när man tappar en fin fisk på sträckt lina. Vanligt just med stora harrar då sidomunnen är så lös på dem. Därefter så kom den upp med sin, breda harr-rygg. Jag uppskattade fisken till 2 kilo minst, men det kan ha varit min ungdomliga iver som överdrev det hela, men jag tror idag att den åtminstånde låg på 1,5 kilo. Fisken verkade somrarna efteråt att ha dött och den större öringen tagit dens ståndplats. Så han var nog stor, eftersom detta var hans sista sommar.

Det här var på senhösten som sagt och jag tror om jag minns rätt så här i efterhand att det var min sista fiskedag för året. Jag hade ångest över denna fisk i cirka 2 veckor. Men väl i den stunden så kände jag mej ändå rätt så nöjd, jag hade haft på han. Och detta i cirka 14 sekunder, kan jag bara uppskatta det till. Jag hade gjort mitt bästa och fått ha kontakt med en riktig storharr. Så jag stod och njöt lite av stunden trots tappad fisk. Väl därefter så vandrade jag bara den snåriga skogsrutten tillbaks till bilen, med en viss tomhet i bröstet, men jag visste nu efter denna sommar att det går att få mycket kontakt med stor fisk. Fler berättelser kommer om det, just denna sommar som var så magisk för mej. När jag kände mej som en liten pojke som åter upptäckte fisket på nytt.


Wolly Worm

En röd Wolly Worm är mitt vanligaste val för älvsfisket förutom då det är nattsländekläckning. Den sitter alltid kvar trädd på linan då spöet åker in i garderoben för vintern. En svart streamer åker självklart på senare på kvällen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar